i fredags, somnade in så lugnt och stilla.

Kroppen orkade inte kämpa mer.

Det är oerhört ledsamt, hjärtat värker. Det svider under ögonlocken. 

Men nånstans mitt i allt det jobbiga inser jag ändå att detta var bäst för oss alla.

Pappa var så angripen av cancer, det fanns verkligen ingenting att göra för honom.

Nu slipper han lida. Han slipper ha ont.

Jag hade gärna velat ha kvar pappa lääänge till. Men inte som en pappa i en av landstingets sängar på

ett sjukhus. Jag vill ha honom som min vanliga pappa!

Allt känns så overkligt. Tror fortfarande inte att jag fattat vad som skett.

Att man på 16 dagar kan gå från lyckigt ovetande hyfsat frisk som orkar åka på semester, till döende är helt obegripligt.

Det positiva är ändå att han var glad och lycklig (om än orolig för sitt cancerbesked) ända till 7 dagar innan han lämnade oss.

Vila i frid pappa!

Vi kommer alltid sakna dig <3

May the road rise up to met you

May the wind be always at your back

May the sunshine warm upon your face;

the rain fall soft upon your fields and until we met again,

may God hold you in the palm of His hand.

Men nu är i alla fall pappa transporterad till vårt sjukhus så nu blir det lite lättare att åka och hälsa på honom.

Njurarna ser ut att återhämta sig, pappa ser lite bättre ut även om han fortfarande ser välsigt uppsvälld ut. 

Själv känner jag mig ledsen, arg och bitter.

Om han nu har kort tid att leva önskar jag ändå att han hade sluppit bli sjuk av nånting som inte alls har med cancern att göra. Han hade kunnat åkt på sin kryssning och haft det underbart. Det hade dessutom varit ett härligt minne för mamma när han inte finns längre. Nu kommer istället mamma se tillbaks på resan som en skräckupplevelse.

Här hemma är det mesta kaos just nu. Allt hushållsarbete blir lagt på is. Jag orkar inte ta tag i alla tvätthögar och dammråttor. Jag ser till att hålla mig hemifrån istället....

Tur är det hur som hellst att det är underbart väder!

Det känns som sommaren är på väg på riktigt och det är bra!!

över vården som verkat slarva sig till att pappa blivit plötsligt sjuk.

Trodde att cancern ställt till att han mår dåligt, det var jag tvungen att acceptera.

Men om det är som det verkar, att han blivit förgiftad såpass allvarligt att han var nästintill att få njursvikt och minuter från att dö, då blir jag förbannad.

Det får inte gå slå snabbt och va så snurrigt att de glömmer plocka bort mediciner som inte längr behövs.

Har varit i kontakt med patientombudsmannen som absolut anser att detta måste utredas.

Men vad hjälper det pappa att få ett kvitto på att de gjort fel? Kommer de ens bli klara med utredningen innan han är borta?

Och jag lider så med pappa.

Om han nu är så allvarligt sjuk, om han kanske inte har så länge kvar att leva, kunde han då inte fått slippa det här? Kunde han inte bara fått åkt på en trevlig resa och njutit en sist gång innan all eländig behandling börjar?

Just nu känns det i alla fall som läget är hyfsat stabilt.

Han mår dåligt och sover mest, börjar sakta sakta inse att han är såpass sjuk som han faktiskt är.

Allt jag önskar just nu är att han får komma till ett sjukhus närmre oss så vi har möjlighet att vara hos honom.

och precis som i sången befinner sig min pappa långt ute på havet.

I ett sjukrum på en lyxfärja nånstans mellan danmark och norge ligger pappa uppkopplad till diverse maskiner och dropp.

Natten kunde inte gå mer sakta!

Det får bara inte va sant. Jag klarar inte det här, jag behöver min pappa, barnen behöver sin morfar.

Livet är så orättvist, han har lidit nog efter olyckan, varför ska just han behöva bli så sjuk nu oxå!

Vågar inte sova, rädd för att telefonen ska ringa. Tårarna rinner och jag vet att klockan 7 i morgon bitti måste jag va fitt for fight, för barnens skull.

Hur kan livet vända så fort?

För 11 dagar sedan var han lyckligt ovetande om cancern.

Nu är han så illa därann att jag inte är säker på att kan klarar sig iland.

Nästan olustigt att man kan känna på sig att nått inte är som det ska.

Inatt när han var som sämst vände och vred jag mig och kunde inte sova. Kände bara att nått var fel.

Önskar att pappa får sova i lugn och ro utan smärta tills båten kommer in till hamn i morgon bitti.

Tills dess är det bara att hålla tummarna och be till gud att vi ska få ha kvar pappa ett tag till!

Nu bär det av till husvagnen som vi har uppställd drygt en mil utanför stan. Som tur är, är vår husvagn några modeller större än den på bilden, som det mesta i vår familj. Stor bil(läs buss) stor husvagn, stor villa, och de mesta förpackningar här hemma är köpta i storpack  

Det är helt underbart att komma till husvagnen när helgen kommer.

Man slipper alla måsten, förutom matlagningen.

Dessutom är det så många trevliga människor som kommit till campingen. Första året vi stor där var det vi och massa pensionärer, men nu är det massor barnfamiljer som skaffat säsongsplats så jag tror det kommer att bli en väldigt rolig sommar för både oss och barnen.

Det positiva är att campingen är så nära hem att vi kan åka dit trots att sonen ska på disco i kväll.

Jag får naturligtvis åka in och hämta honom, men det är det värt!

Trevlig långhelg till er alla!! 

Nu får det snart va nog,orkar inte höra ständigt tjat och ifrågasättande varför jag inte har dagis åt min tvååring.

Den siste som frågade var en nyss hittkommen kille från Somalia, och jag ville bara fråga honom: Hur många år har du själv gått på dagis!

Varför är det så självklart att lämna bort sitt barn?

Tror inte folk att jag klarar av att ta hand om mitt eget barn?

Jag anser att mitt barn har det bra hemma med mig och lillasyster, jag gillar att umgås med min lilla tjej och vi hittar på massa roliga saker tillsammans. Vi är ute på öppna förskolor i princip varje dag så hon träffar massor av andra barn i sin egen ålder.

Jag tycker bara att det skulle vara besvärligt att ha tider för hämtning och lämning som ska passas. 

Varför ska jag betala för att nån annan ska få umgås med mitt barn?

Jag accepterar de som lämnar sina barn 15 timmar under mammaledigheten.

Men varför accepterar inte De hur jag gör?

Jag har ETT år när jag har möjlighet att umgås helt med mina två små tjejer och det tänker jag utnyttja!

I januari kör vi igång med jobb, dagis och de stora får klara sig själva.

Och när jag väl börjar jobba kommer det bli kanonbra att lämna de små på dagis.

Men tills dess ska vi bara njuta tillsammans       

blir det alltid jobbigare på kvällen?

Tänk om man kunde stänga av hjärnan och slippa alla tankarna.....