och precis som i sången befinner sig min pappa långt ute på havet.

I ett sjukrum på en lyxfärja nånstans mellan danmark och norge ligger pappa uppkopplad till diverse maskiner och dropp.

Natten kunde inte gå mer sakta!

Det får bara inte va sant. Jag klarar inte det här, jag behöver min pappa, barnen behöver sin morfar.

Livet är så orättvist, han har lidit nog efter olyckan, varför ska just han behöva bli så sjuk nu oxå!

Vågar inte sova, rädd för att telefonen ska ringa. Tårarna rinner och jag vet att klockan 7 i morgon bitti måste jag va fitt for fight, för barnens skull.

Hur kan livet vända så fort?

För 11 dagar sedan var han lyckligt ovetande om cancern.

Nu är han så illa därann att jag inte är säker på att kan klarar sig iland.

Nästan olustigt att man kan känna på sig att nått inte är som det ska.

Inatt när han var som sämst vände och vred jag mig och kunde inte sova. Kände bara att nått var fel.

Önskar att pappa får sova i lugn och ro utan smärta tills båten kommer in till hamn i morgon bitti.

Tills dess är det bara att hålla tummarna och be till gud att vi ska få ha kvar pappa ett tag till!