i fredags, somnade in så lugnt och stilla.

Kroppen orkade inte kämpa mer.

Det är oerhört ledsamt, hjärtat värker. Det svider under ögonlocken. 

Men nånstans mitt i allt det jobbiga inser jag ändå att detta var bäst för oss alla.

Pappa var så angripen av cancer, det fanns verkligen ingenting att göra för honom.

Nu slipper han lida. Han slipper ha ont.

Jag hade gärna velat ha kvar pappa lääänge till. Men inte som en pappa i en av landstingets sängar på

ett sjukhus. Jag vill ha honom som min vanliga pappa!

Allt känns så overkligt. Tror fortfarande inte att jag fattat vad som skett.

Att man på 16 dagar kan gå från lyckigt ovetande hyfsat frisk som orkar åka på semester, till döende är helt obegripligt.

Det positiva är ändå att han var glad och lycklig (om än orolig för sitt cancerbesked) ända till 7 dagar innan han lämnade oss.

Vila i frid pappa!

Vi kommer alltid sakna dig <3