har jag tack och lov varit ganska förskonad ifrån.

För drygt två och ett halvt år sedan hade jag det första riktigt jobbiga samtalet.

De ringde och meddelade att pappa låg i resperator i Linköping efter en frontalkrock med lasbil under en tjänsteresa.

Man känner hur hela välden rasar runt en, men mot alla odds överlevde han och har levt ett ganska bra liv den senaste tiden.

Igår var det återigen dags för ett jobbigt besked.

Beskedet gällde återigen min pappa. Denna gången har han inte varit med om en olycka utan en sjukdom.

Efter ett par veckors värk uppsökte han läkare som kunde konstatera att han har en stor tumör i magen som spridit sig till flera viktiga organ.

Han ska få tid hos en specialist så vi vet ännu väldigt lite.

Återigen känns det som allt omkring mig rasar.

Ingenting kommer nånsin bli sig likt efter detta, hur det än går med pappa.

Jag funderar över hur allt kan va så orättvist. Han förtjänar inte att bli sjuk, inte efter allt han redan varit igenom.

Han skulle äntligen få lugn och ro runt sig nu när han äntligen fått bli förtidspensionär, nu när allt äntligen verkade va klart med försäkringsbolaget efter krocken. Men inte.

De säger att man lär sig nått av allting. Men jag undrar, måste jag verkligen ha denna kunskapen, och iså fall, kan vi inte få den på annat sätt!