när jag läser mailet från min sons lärare, som antyder att vi borde hjälpa honom med läxa.

Och det säger hon till mig, efter en vecka när vi tragglat engelskaglosor på höjden, bredden och tvären.

Jag är säker, jag minns varenda en utantill, anstränger jag mig lite kan jag nog stava dom baklänges på engelska.

Men sonen, som inte kunnat träffa kompisar eller göra nått kul på hela förra veckan kommer säkert inte ihåg en enda.

Han klarade alla ord från svenska till engelska, med rätt uttal i torsdags kväll. Men helt plötsligt skulle han dessutom kunna stava, vilket han inte behövt tidigare.

Blev så arg här på förmiddagen att jag ringde upp specialpedagogen på skolan.

Hon tyckte att med sonens inlärningssvårigheter kan det inte ens förväntas att han ska kunna lära sig 20 engelskaord på en vecka. Och stava till orden var inte på tal att han ska klara av.

Så nu känns läget nått bättre. Känns alltid skönt att få stöd av nån!

När jag redan var upprörd passade jag dessutom på att ringa och boka tid till läkaren, för ett mindre brådskande ärende. Där meddelades jag att man inte kunde boka tid. De har bara tider för samma dag, och det är bara de mest akuta som får tid. Så då passade jag på att bli arg där oxå. Vilket resulterade i att jag och resten av familjen byter vårdcental. Okey om de sagt att jag får vänta 3 veckor för en tid, det hade jag accepterat. Men  jag kan ju inte ringa dit varje dag och tjata om tid och hoppas på att alla andra som ringt varit ännu mindre sjuka än mig(som mest måste träffa läkare för att få en remiss till specialistvård)

Nej, undra om jag ska ringa och bråka med barnomsorgstanten när jag ändå är igång.(Oj nu låter det som om jag bråkar med allt och alla, men det gör det inte. Det är bara så att ingenting som har med staten, landstinget eller på kommunen faller på plats av sig själv...)

Lika bra att ta allt idag och bråka med alla som måste bråkas med, så kan jag kanske få va på liiiiite bättre humör i morgon