Nu bär det av till husvagnen som vi har uppställd drygt en mil utanför stan. Som tur är, är vår husvagn några modeller större än den på bilden, som det mesta i vår familj. Stor bil(läs buss) stor husvagn, stor villa, och de mesta förpackningar här hemma är köpta i storpack  

Det är helt underbart att komma till husvagnen när helgen kommer.

Man slipper alla måsten, förutom matlagningen.

Dessutom är det så många trevliga människor som kommit till campingen. Första året vi stor där var det vi och massa pensionärer, men nu är det massor barnfamiljer som skaffat säsongsplats så jag tror det kommer att bli en väldigt rolig sommar för både oss och barnen.

Det positiva är att campingen är så nära hem att vi kan åka dit trots att sonen ska på disco i kväll.

Jag får naturligtvis åka in och hämta honom, men det är det värt!

Trevlig långhelg till er alla!! 

Nu får det snart va nog,orkar inte höra ständigt tjat och ifrågasättande varför jag inte har dagis åt min tvååring.

Den siste som frågade var en nyss hittkommen kille från Somalia, och jag ville bara fråga honom: Hur många år har du själv gått på dagis!

Varför är det så självklart att lämna bort sitt barn?

Tror inte folk att jag klarar av att ta hand om mitt eget barn?

Jag anser att mitt barn har det bra hemma med mig och lillasyster, jag gillar att umgås med min lilla tjej och vi hittar på massa roliga saker tillsammans. Vi är ute på öppna förskolor i princip varje dag så hon träffar massor av andra barn i sin egen ålder.

Jag tycker bara att det skulle vara besvärligt att ha tider för hämtning och lämning som ska passas. 

Varför ska jag betala för att nån annan ska få umgås med mitt barn?

Jag accepterar de som lämnar sina barn 15 timmar under mammaledigheten.

Men varför accepterar inte De hur jag gör?

Jag har ETT år när jag har möjlighet att umgås helt med mina två små tjejer och det tänker jag utnyttja!

I januari kör vi igång med jobb, dagis och de stora får klara sig själva.

Och när jag väl börjar jobba kommer det bli kanonbra att lämna de små på dagis.

Men tills dess ska vi bara njuta tillsammans       

blir det alltid jobbigare på kvällen?

Tänk om man kunde stänga av hjärnan och slippa alla tankarna.....

kan jag anse är en bra ide för skolan att samla in pengar.

Men jag kan inte förstå att skolan bara antar att alla ungdommar ska lyckas få tag på nån som vill betala dom åtminstone 250 kronor.

Och eftersom min dotter INTE lyckats hitta nånstans att få dessa pengar ifrån misstänker jag att det är lika bra att ställa till med ett....

just det, BULLBAK!

Några av stortjejens kompisar ska gå ihop och sälja hembakt bröd på stan.

Men som sagt, jag tycker att det är fel sätt att göra detta på, från skolans sida.

De anser att om eleverna inte kan få tag på nått företag/nån organsisation som vill ha hjälp och är villiga att betala så kan föräldrarna ge barnen en uppgift och en slant (där de rekomenderar minst 250 kronor)

Men tänk de som inte KAN gör det.

Känner en mamma som för tillfället lider nått extremt pga att hon inte har pengar så det räcker till sina barn.

Ena barnet ska ha skoltröja, alla barnen ska samla in pengar till blommor till lärarna. och dessutom ska hon ut med pengar till operation dagsverke.

Jag tycker inte att det är rätt. Ska man samla in pengar måste det va frivilligt, man ska inte känna sig pressad att betala själv. Vill skolan ha denna aktivitet måste de ju i så fall hjälpa de som inte får nånstans att utföra sitt dagsverke. Killen vars mamma inte har råd att betala lider säkert nog av att det inte finns pengar så det räcker, ska han dessutom behöva lida genom att berätta att hans föräldrar inte hade råd att hyra in hans tjänster!

Men som sagt, jag kan stå för lite ingredienser till bak, jag kan tom tänka mig att hjälpa till att baka, men jag lider med min vän som har slut på pengar och har tre dagar kvar till barnbidrag.

Skolan borde inte kosta pengar! Ska vissa barn få avstå från vissa aktiviteter under skoltid pga att de hamnat i "fel" familj!!

Är det sant att efter regn kommer solen fram igen?

på längden, bredden och tvären.

Lortig, ren, struken, viken, tvätt som ska tvättas i klorin, tvätt som ska återfärgas svart.....

Mycke tvätt blir det, och jag kan lova att det är fullt i tvättstugan.

Värsta problemet i tvättstugan måste ju ändå va att hitta den varelse som verkar äta upp ca en tredjedel av våra strumpor. Jag har en halv livstidskonsumtion av strumpor om man bara orkade hitta strumpans kompis. Men jag är säker på att de flesta finns här nånstans....

Men i eftermiddag skiter vi i tvätten och umgås med trevliga vänner istället=)

grått, mulet, blåsigt....

Ryggontet har inte försvunnit men blivit väldigt mycke bättre.

Idag har jag känslan av att jag klarar barnen själv, så jag har släppt iväg gubben till jobbet.

Jag kan lova att det varit nyttigt för honom att vara hemma.

Det har varit den jobbigaste veckan för honom på väldigt länge. 

Han har varit duktig, tagit hand om barnen, mig, plockat, handlat och lagat mat. Konstigt hur det kan ändra sig vad som anses som okey middagsmat. Helt plötsligt funkar pulvermos fint =)

Ligger i alla fall efter med en hel del hushållsarbeten. Tvätten har stått stilla en vecka, och jag kan lova att det blir en rejäl tvätthög när man har 6 barn i hemmet, varav två småkladdar och två svettiga tonåringar.Huvudsaken är att alla är fina och rena, kläderna har räckt, så tvätthögen får bli ett senare problem.

Nu ska vi slänga i småtjejerna frukost, båda har ätit välling redan men nu blir det youghurt och smörgås till den stora lilltjejen och gröt för den lilla.

Ha en trevlig dag!

har jag tack och lov varit ganska förskonad ifrån.

För drygt två och ett halvt år sedan hade jag det första riktigt jobbiga samtalet.

De ringde och meddelade att pappa låg i resperator i Linköping efter en frontalkrock med lasbil under en tjänsteresa.

Man känner hur hela välden rasar runt en, men mot alla odds överlevde han och har levt ett ganska bra liv den senaste tiden.

Igår var det återigen dags för ett jobbigt besked.

Beskedet gällde återigen min pappa. Denna gången har han inte varit med om en olycka utan en sjukdom.

Efter ett par veckors värk uppsökte han läkare som kunde konstatera att han har en stor tumör i magen som spridit sig till flera viktiga organ.

Han ska få tid hos en specialist så vi vet ännu väldigt lite.

Återigen känns det som allt omkring mig rasar.

Ingenting kommer nånsin bli sig likt efter detta, hur det än går med pappa.

Jag funderar över hur allt kan va så orättvist. Han förtjänar inte att bli sjuk, inte efter allt han redan varit igenom.

Han skulle äntligen få lugn och ro runt sig nu när han äntligen fått bli förtidspensionär, nu när allt äntligen verkade va klart med försäkringsbolaget efter krocken. Men inte.

De säger att man lär sig nått av allting. Men jag undrar, måste jag verkligen ha denna kunskapen, och iså fall, kan vi inte få den på annat sätt!