känslan av sommar.

Nystädad balkong med nya fina möbler och fina blommor i krukorna.

På baksidan nyuppsatt paviljong med bättre begagnade trädgårdsmöblerna.

Barnen har städat bilen (läs bussen) både innuti och utanpå, nu står den där och blänker.

Nytvättade fönster på hela baksidan( jaja, i alla fall utsidan som såg rent eländig ut med allt pollen...)

Bäst av allt, gubben är nöjd!

Han sitter ute på balkongen i mysgungan med surfplattan i ena handen och mitt-i-veckan-ölen i andra.

Är inte livet helt underbart ändå .....

ska jag avsluta den här kvällen.

Gubben kände sig dålig så han har redan gått och lagt sig.

Dagen har tillbringats till mestadel hemma med småtjejerna. 

Vi har tvättat lite kläder och skurat alla golv på entreplanet.

Min faster har ringt och bett om ursäkt för bråket om min pappas dödsannons. Rätt komiskt att alla inblandade har ringt, utom just den personen jag misstänker har startat det hela...

Nu känns det i alla fall rätt okey.

Vi har även hunnit med att åka till Team Sportia och inpulshandla en cykel till lillkillen. Återstår att se hur länge alla delar sitter kvar på den. Man kan säga att han är lite hård på cyklar....

Våfflor krävde den lilla tjejen så det fick det bli. Med sylt och mycke grädde =)

Nej, dags att spola upp badet och slänga sig i!

Sov så gott!!

ska kunna ställa till sånna problem.

Tänk att människor kan va så elaka.

Tack och lov är det inget arv som ska delas. Man kan tänka sig hur det skulle funkat när en liten dödsannons i tidningen kan va ett sånt problem!

Det enda jag vet är att den människa som dragit igång det här bråket inte kände min pappa. Pappa hade nämligen varit helt imot att bråka på det här sättet, det var inte riktigt hans grej.

Jag misstänker starkt att bråket dragits igång av den som har mest dåligt samvete över att inte hälsat på pappa under de tre år han varit i behov av sina nära och kära. 

Det är lätt  att va efterklok!

i fredags, somnade in så lugnt och stilla.

Kroppen orkade inte kämpa mer.

Det är oerhört ledsamt, hjärtat värker. Det svider under ögonlocken. 

Men nånstans mitt i allt det jobbiga inser jag ändå att detta var bäst för oss alla.

Pappa var så angripen av cancer, det fanns verkligen ingenting att göra för honom.

Nu slipper han lida. Han slipper ha ont.

Jag hade gärna velat ha kvar pappa lääänge till. Men inte som en pappa i en av landstingets sängar på

ett sjukhus. Jag vill ha honom som min vanliga pappa!

Allt känns så overkligt. Tror fortfarande inte att jag fattat vad som skett.

Att man på 16 dagar kan gå från lyckigt ovetande hyfsat frisk som orkar åka på semester, till döende är helt obegripligt.

Det positiva är ändå att han var glad och lycklig (om än orolig för sitt cancerbesked) ända till 7 dagar innan han lämnade oss.

Vila i frid pappa!

Vi kommer alltid sakna dig <3

May the road rise up to met you

May the wind be always at your back

May the sunshine warm upon your face;

the rain fall soft upon your fields and until we met again,

may God hold you in the palm of His hand.

Men nu är i alla fall pappa transporterad till vårt sjukhus så nu blir det lite lättare att åka och hälsa på honom.

Njurarna ser ut att återhämta sig, pappa ser lite bättre ut även om han fortfarande ser välsigt uppsvälld ut. 

Själv känner jag mig ledsen, arg och bitter.

Om han nu har kort tid att leva önskar jag ändå att han hade sluppit bli sjuk av nånting som inte alls har med cancern att göra. Han hade kunnat åkt på sin kryssning och haft det underbart. Det hade dessutom varit ett härligt minne för mamma när han inte finns längre. Nu kommer istället mamma se tillbaks på resan som en skräckupplevelse.

Här hemma är det mesta kaos just nu. Allt hushållsarbete blir lagt på is. Jag orkar inte ta tag i alla tvätthögar och dammråttor. Jag ser till att hålla mig hemifrån istället....

Tur är det hur som hellst att det är underbart väder!

Det känns som sommaren är på väg på riktigt och det är bra!!

över vården som verkat slarva sig till att pappa blivit plötsligt sjuk.

Trodde att cancern ställt till att han mår dåligt, det var jag tvungen att acceptera.

Men om det är som det verkar, att han blivit förgiftad såpass allvarligt att han var nästintill att få njursvikt och minuter från att dö, då blir jag förbannad.

Det får inte gå slå snabbt och va så snurrigt att de glömmer plocka bort mediciner som inte längr behövs.

Har varit i kontakt med patientombudsmannen som absolut anser att detta måste utredas.

Men vad hjälper det pappa att få ett kvitto på att de gjort fel? Kommer de ens bli klara med utredningen innan han är borta?

Och jag lider så med pappa.

Om han nu är så allvarligt sjuk, om han kanske inte har så länge kvar att leva, kunde han då inte fått slippa det här? Kunde han inte bara fått åkt på en trevlig resa och njutit en sist gång innan all eländig behandling börjar?

Just nu känns det i alla fall som läget är hyfsat stabilt.

Han mår dåligt och sover mest, börjar sakta sakta inse att han är såpass sjuk som han faktiskt är.

Allt jag önskar just nu är att han får komma till ett sjukhus närmre oss så vi har möjlighet att vara hos honom.

och precis som i sången befinner sig min pappa långt ute på havet.

I ett sjukrum på en lyxfärja nånstans mellan danmark och norge ligger pappa uppkopplad till diverse maskiner och dropp.

Natten kunde inte gå mer sakta!

Det får bara inte va sant. Jag klarar inte det här, jag behöver min pappa, barnen behöver sin morfar.

Livet är så orättvist, han har lidit nog efter olyckan, varför ska just han behöva bli så sjuk nu oxå!

Vågar inte sova, rädd för att telefonen ska ringa. Tårarna rinner och jag vet att klockan 7 i morgon bitti måste jag va fitt for fight, för barnens skull.

Hur kan livet vända så fort?

För 11 dagar sedan var han lyckligt ovetande om cancern.

Nu är han så illa därann att jag inte är säker på att kan klarar sig iland.

Nästan olustigt att man kan känna på sig att nått inte är som det ska.

Inatt när han var som sämst vände och vred jag mig och kunde inte sova. Kände bara att nått var fel.

Önskar att pappa får sova i lugn och ro utan smärta tills båten kommer in till hamn i morgon bitti.

Tills dess är det bara att hålla tummarna och be till gud att vi ska få ha kvar pappa ett tag till!