Tankarna snurrar, det är så mycke funderingar just nu.

Hur kan allt bli som det blir?

Hur kan livet ändra sig så fort?

Hur kan man va döende utan att märka något av det? Denna känsla skrämmer mig, att man ena dagen är fullt frisk, andra dagen tro att man har träningsvärk, tre veckor senare få cancerbesked och två veckor efter det avlida.

Mamma sa idag att hon inte vill dö så snabbt. Men frågan är om man inte vill det, om det ändå inte finns nånting för att göra en bättre. Jag tror inte att pappa insåg att han var så sjuk, han trodde nog hela tiden att han skulle få behandling, han såg positivt på allt, vägrade inse att han var sjuk och åkte på semester istället. Han hann inte ens träffa en läkare som kunde berätta hur illa det verkligen var.

Han levde normalt till en vecka innan han dog.

Jag tror verkligen att detta var det bästa för honom.

Men gisses vad papper det är att fylla i efter en människa lämnat jordelivet. 

Man ska veta vart den avlidne har sina försäkringar, pensionspengar (och dessutom ska man medans man lever se till att det finns efterlevnadsskydd på allt, vilket jag aldrig tänkt på att kolla upp tidigare...)

Dagens goda gärning har i alla fall varit att jag efter en och en halv timme i telefon luskat ut att pappa hade en livförsäkring som vi inte trodde gällde, som faktiskt gäller.

Tror att en stor sten lättade från min mammas hjärta, livet blir lite lättare om man har en liten extra buffert.

Natti natt!

på den ena öppna förskolan avklarad.

Bullar, festis, kakor, glass och besök av Pippi Långstrump som delade ut guld pengar fyllda med choklad.

Helt underbar personal på kyrkans öppna förskola. Alltid trevliga, glada och hjälpsamma. Där vilar inga

ledsamheter minsann....

Nu är vi hemma för mat och sovpaus.

Sen ska vi vidare till lilltjejens kompis som fyller 3 och har stort partaj i eftermiddag.

Undrar hur många koppar kaffe jag hinner trycka innana dagen är slut... =)